"Worrying does not take away tomorrow´s trouble, it takes away today's peace"
En av många viktiga pusselbitar för mig att arbeta med under 2017 är att vara mer mindful, att uppskatta nuet. Jag har en tendens att vilja planera långt framåt, ha lösningar på allt och vilja ha stenkoll på det mesta. När man är tvåbarnsförälder blir livet lätt rejält stressigt om man inte kan släppa på kraven och låta dagarna bli som de blir. Just nu lever jag mitt i en stor oro, nämligen vad som händer när min utbildning börjar om nio dagar och min helammande son ska lämnas med sin pappa. Här har jag försökt finna många olika lösningar men ännu inte hittat något, vilket gör att mitt oroande fortsätter. Det här är ett stort orosmoment för mig av olika anledningar. Dels är jag mentalt inte redo att lämna min son, som vid tillfället precis kommer ha fyllt sju månader, dels har ingenting av det vi försökt provat. Det som känns extra tufft är att sonen just nu verkar lite extra fäst vid att amma och det känns rent av elakt att försöka få honom till något annat av helt och hållet egoistiska skäl, det vill säga att jag ska få gå min drömutbildning. Dock är det här just min drömutbildning och min enda chans någonsin att få gå den, så jag försöker hitta andra vägar beträffande min oro, men det här är nog det svåraste jag ställts inför på väldigt väldigt länge.
En av många viktiga pusselbitar för mig att arbeta med under 2017 är att vara mer mindful, att uppskatta nuet. Jag har en tendens att vilja planera långt framåt, ha lösningar på allt och vilja ha stenkoll på det mesta. När man är tvåbarnsförälder blir livet lätt rejält stressigt om man inte kan släppa på kraven och låta dagarna bli som de blir. Just nu lever jag mitt i en stor oro, nämligen vad som händer när min utbildning börjar om nio dagar och min helammande son ska lämnas med sin pappa. Här har jag försökt finna många olika lösningar men ännu inte hittat något, vilket gör att mitt oroande fortsätter. Det här är ett stort orosmoment för mig av olika anledningar. Dels är jag mentalt inte redo att lämna min son, som vid tillfället precis kommer ha fyllt sju månader, dels har ingenting av det vi försökt provat. Det som känns extra tufft är att sonen just nu verkar lite extra fäst vid att amma och det känns rent av elakt att försöka få honom till något annat av helt och hållet egoistiska skäl, det vill säga att jag ska få gå min drömutbildning. Dock är det här just min drömutbildning och min enda chans någonsin att få gå den, så jag försöker hitta andra vägar beträffande min oro, men det här är nog det svåraste jag ställts inför på väldigt väldigt länge.
Efter flera veckor av försök till matintroduktion, test av olika puréer, gröt, blw, osv har inga framsteg skett. Tester av olika flaskor/pipar till flaskor med bröstmjölk i flaskan har också varit utan framsteg. Små klunkar kan vi lura i emellanåt med hjälp av att bara koppmata. Imorgon ska även pipmugg testas och jag hoppas det kommer tas emot väl, för efter det har vi slut på idéer. Jag vill ju säkerställa att den käraste jag har klarar en hel dag utan mig och ändå får i sig det han behöver så han kan sova, leka och vara glad. Hur mycket jag än försökt sluta tänka på det här lyckas jag inte. Jag slåss hela tiden med tankar som "han är inte redo", "han vill inte sluta helamma och jag är elak som tvingar honom", "han kommer vara hungrig", "han kommer sluta amma helt om vi gör det här", osv osv. Det här är mitt sista barn och amningen är viktig för mig och jag hade helst velat få göra det här på mitt eget sätt. Omständigheterna kräver nu dock att jag är borta hela dagarna under en period och vi försöker lösa det. Vi har fått mängder av förslag och tyvärr inte lyckats med något. Jag vet att det inte hjälper ett dugg att oroa sig, men på något sätt försöker min kropp intala mig att jag bryr mig genom att jag oroar mig, men i verkligheten kan jag bry mig minst lika mycket utan att oroa mig.
Just det här dilemmat tar upp mina tankar varje dag, hela dagarna och ger mig ingen ro. Precis som citatet säger "it takes away today´s peace". Vad gör min man om vår son fortfarande vägrar puréer, flaska, pipmugg och kopp? Vi har försökt mata både vid mindre hungriga, mer hungriga och akuta situationer. Vid de riktigt hungriga situationerna är det absolut omöjligt, så där hoppas jag aldrig att han hamnar. Jag hoppas någonstans att det löser sig för att jag inte finns till hands, att vår då sju månader gamla son förstår att mamma inte är hemma och kan ge honom bröstet.
Till syvende och sist handlar mycket av det här om att jag inte är redo. Hade utbildningen inte infallit just nu hade jag på inget sätt avslutat amningen nu, och jag hade på inget sätt försökt stressa fram matintroduktion. Jag tror så starkt på att följa mitt barn och det är mycket i den här avvänjningen som går emot det jag står för. Så egentligen är det här en blandning av oro och att gå emot mig själv och min självbild och det jag tror på och står för. Det gör ont i mig att gå emot mig själv helt enkelt. Jag visar inte full respekt för mig själv. Jag jobbar på att vara snäll mot mig själv, så det här är väl en del i det arbetet, att inse att jag går emot mig själv, men samtidigt gör jag det ju för att få utbilda mig till det jag drömmer om. Långsiktighet. Långsiktighet är nyckeln. Jag har helammat snart sju månader, jag har gett min son den bästa start på livet jag kan ge och hans pappa är en fantastisk förälder. Punkt. Sluta oroa dig människa, gå och lägg dig och uppskatta att du har möjligheten att genomföra din dröm. Ok, jag uppskattar och är överlycklig över det redan, så det behöver jag inte påminnas om. Men säg såhär då - NJUT lite mer av chansen!