Jag känner inte igen mig själv. Såhär mådde jag aldrig när jag väntade sonen. Den här graviditeten har jag sannerligen fått uppleva gravidhormoner. Idag har varit en rejält hormondrabbad dag, om man kan uttrycka sig så. Under morgonen hade jag två stora melt-downs då jag började gråta av i stort sett ingen, eller väldigt liten, anledning. När jag säger gråta menar jag fulböla. Jag tänkte att det nog löser sig under dagen och att allt känns bättre efter barnmorskebesöket. Tji fick jag.
Barnmorskebesöket gick väl på ett ungefär som väntat. Jag fick höra 'du har inget protein eller glukos i urinen', 'ditt blodtryck ser bra ut', 'ditt blodvärde ser bra ut'. Inga exakta värden eller liknande, så jag går därifrån varje gång och vet inte riktigt hur allt egentligen är.
SF-måttet låg på 32 nu i v. 36 (35+2) iaf och när hon visade kurvan på datorn tyckte jag mig kunna utläsa mitt blodtryck på 110/70. Bebisens hjärtljud mättes till 120 men brukar normalt ligga på 150, vilket jag personligen tyckte var skumt men inte fick någon reaktion på, så jag gissar att allt är finnemang med det. Sen var det resten av besöket som jag upplevde som nonchalant och väldigt dåligt. Jag klickar inte med barnmorskan och känner mig väldigt förbisedd, känner att jag inte får svar på mina frågor eller att det ger någonting att ens försöka berätta för henne hur jag mår. För det är så, att just nu mår jag inte särskilt bra psykiskt, men det tas inte riktigt på allvar och viftas bort. Det gör ont i mig. Jag vill känna ett värde. Jag bär och när ett barn inom mig och vill känna att jag får må bra i det, vilket jag inte känner just nu. Idag är det exakt en månad till BF, en lång bit kvar om man går runt med det mående jag gör just nu. En lång väg om det är svårt att ta sig upp, om man gråter för ingenting, inte besitter något tålamod och känner att man inte har tålamod och ork att ta hand om sin son på ett kompetent sätt. Jag är väldigt mån om att han ska ha det bra och inte drabbas. Jag vill inte viftas bort som om jag inte betydde något. Jag vill inte nonchaleras som att mina känslor inte har någon betydelse. Jag är också viktigt. Precis som min son, precis som min man och precis som barnet jag bär på i min mage.
Nu har jag slängt i mig den här lilla lunchen och ska ta mig till förskolan för att hämta sonen. Mycket ont i bäckenet idag och skulle helst slippa röra mig ens litegrann. Innan jag går måste jag bara släppa ut ytterligare tårar och gravidhormoner och hoppas att jag klarar eftermiddag och kväll. Jag är glad att det finns solglasögon och att vädret är på min sida idag så jag kan gömma mig bakom dem. Imorgon hoppas jag på en mycket bättre dag, då är tanken att jag för första gången i mitt liv ska på gravidmassage. Det måste väl ändå vara toppen för kropp och själ?
Nu har jag slängt i mig den här lilla lunchen och ska ta mig till förskolan för att hämta sonen. Mycket ont i bäckenet idag och skulle helst slippa röra mig ens litegrann. Innan jag går måste jag bara släppa ut ytterligare tårar och gravidhormoner och hoppas att jag klarar eftermiddag och kväll. Jag är glad att det finns solglasögon och att vädret är på min sida idag så jag kan gömma mig bakom dem. Imorgon hoppas jag på en mycket bättre dag, då är tanken att jag för första gången i mitt liv ska på gravidmassage. Det måste väl ändå vara toppen för kropp och själ?