Joy for Health

Nu har den här bloggen legat i träda tillräckligt länge för att vara "odlingsbar" igen. Under senaste åren har jag genomgått stora förändringar som kort och gott satt sina spår och fått mig att tappa gnistan för mycket.

När yngsta sonen föddes 2016 drabbades jag av en förlossningsdepression som aldrig riktigt ville släppa. Så efter PT-utbildningen när jag gick vidare till jobb och sov fyra timmar per natt på grund av bebis, pendlade tre timmar de dagar jag jobbade och spenderade 12 timmar på jobbet sa min kropp ifrån. Med en depression i grunden som inte ville släppa, ett tungt bagage som jag släpat på genom livet och fel typ av förutsättningar att börja på ett helt nytt jobb med helt nya erfarenheter och rutiner. 

Om det hade stannat vid sömnbrist, långa dagar och pendlande hade jag kanske kunnat hantera det, men småbarn som krävde mycket av mig och en ökande smärta i ryggen som senare visade sig vara diskbråck, samt problem med fötterna, så blev det för mycket. Jag kraschade. Och jag kraschade rejält. Ett och ett halvt år efter att utmattningen var ett faktum har jag alldeles nyligen gått ner till endast 75% sjukskrivning. Det är oerhört tufft och de miljöer jag försökt vistas i hittills har inte varit helt optimala för de fysiska och psykiska tillkortakommanden jag lider av än idag. En dag i taget försöker jag lyfta blicken, ta mig igenom vardagssituationer som kräver mycket och göra mitt bästa. Min tanke här och nu är att bloggen ska få bli en större del av min återhämtning, att skrivandet har en läkande kraft och än mer när det gäller att dela det med andra som kan känna att de inte är ensamma. 

Att vara förälder, arbetande och rodda vardagslivet är ingen lätt uppgift. Att försöka göra det med tungt bagage, utmattning och depression gör det inte enklare. Min väg tillbaka är kantad av värre depression, självhat och rejäla portioner förvirring. För vem är jag egentligen om jag varken är den pedagog jag varit hela arbetslivet eller den PT jag valde att utbilda mig till? Livskrisen har varit ett faktum, samtidigt det faktum som gjort att jag sökt andra vägar och som jag är övertygad ska hjälpa mig att hitta rätt. 

 

Vägen framför mig är lång och kurvig, trots att jag kommer från en redan tidigare slingrig väg. Ett och ett halvt år har passerat sen den där kraschen och jag försöker fortfarande lista ut vem jag är. Kanske är bloggen precis vad jag behöver för att landa åter igen, för att hitta mig själv. Jag vet ju hur skrivandet tidigare har fått mig på fötter och hjälpt mig luska i livet. 

Jag hoppas ni vill vara med på min resa, välkomna <3